Om du tänker dig att livet är linjärt, enklast så, att du är en själ, en energi som vibrerar starkt men inte håller sig i en form utan ibland drar ihop sig och ibland expanderar. Som hela tiden är i rörelse men denna energi kan inte agera, känna, ta in och utforska då den inte har någon form att göra det i här på jorden. Alltså väljer den en fysisk kropp, en boning att utvecklas i, en boning med begränsningar då själen blir hoptryckt. Allt den vetskap som själen har med sig blir begränsad för med den fysiska kroppen följer en energi som vi kallar rädsla som i sin tur skapar begränsningar.

Själen minns inte allt i den fysiska kroppen eftersom den fysiska kroppen är tyngre energi, den hindrar en del av vibrationen. Det i sin tur kan förklara hur vi vet så mycket mer när vi mediterar eller går utanför kroppen men som sedan faller lite platt när vi själva faller ner i kroppen igen.

Din själ vibrerar i universum, eller i himlen om vi använder det som metafor. Den längtar efter upplevelser, den vill ha mer energi, den vill uppleva helheten och enda sättet att nå det är att utvecklas i en fysisk kropp. Själen går ner i en kropp som den uppfattar kan ge den upplevelsen.

Någonstans börjar alla liv, i alla fall på denna planet. Vi ser det som från tidernas begynnelse där vi har metaforer som Eva och Adam. Två motpoler, en maskulin och en feminin energi med två olika mönster. Märkligt nog är det Eva som tar första tuggan av livets frukt, inte Adam. Eller? För den maskulina energin är den som ger ut medan den feminina energin är den som tar in.

Ormen då? En neutral energi eller kanske båda energierna som vill uppleva sig själv genom någon annan. Som vet att det finns mer, bara rätt energi tillförs. Som i detta fall symboliseras av ett äpple från visdomens träd. En enda tugga och livet är kristallklart. Både Eva och Adam blir medvetna om att de är nakna. Samt att det är något som är fult. De skyler sig inför Gud som då förstår att de vet, de är medvetna om sin nakenhet. I det åker de ut ur Edens lustgård. Kan det vara så i metaforer att Edens lustgård är det vi kallar himlen?

Så länge de bara var själar som var nöjda var allt okej, men när medvetenheten kom sattes de ner i fysiska kroppar för att bli medvetna om att vi inte behöver veta allt. Vi kan nöja oss med att bara studsa runt som Gud har skapat oss och vara lyckliga? Men kan vi det, inte om vi ska se till evolution, för om vi fortfarande bara hade varit en individ i två former, maskulin och feminin hade ingen utveckling skett. Kan det vara så att Gud är den förklädda ormen och inte djävulen som en del påstår? Kan det vara så att Gud är den kompletta Ki-kraften, den som både är feminin och maskulin, god och ond? I min värld så med det är nog för de energierna är uttryck av en energi som vi alla har inom oss och där det fria valet är att välja vilken av dem som vi vill vara i för stunden.

Från början fanns det en energi (Gud) som hade allt med sig, alla energier och motpoler. Men för att uppleva sig själv (säkert rätt tråkigt att sitta där i himlen och vara perfekt) delade Gud sig i två energiformer – Eva och Adam, feminin och maskulin, ond och god, positiv och negativ= Yin och Yang. Jag ser det som att vi alla är Gud, vi är alla en, men eftersom allt behöver en spegling och en motpol har det också skapat sökandet efter vår tvillingsjäl som är den andra delen för att vi ska uppleva oss som kompletta.

Det är inte säkert att du finner den tvillingsjälen i detta liv, för du (ni) kan behöva olika liv för att utveckla olika egenskaper. Om du tänker dig att du har din perfekta partner, men för att få den relationen har du varit tvungen att uppleva motpolen av det, för att uppskatta. Är det inte så att vi inte finner glädjen eller tacksamheten förrän vi har upplevt motsatsen. Om du har haft flera dåliga relationer uppskattar du den fina, men om du inte har upplevt dem har du inte erfarenhet med dig att uppskatta det som du har?

För mig har det blivit allt viktigare att förstå detta med motpoler, Yin och Yang och hur jag uppfattar en Gud, en högre kraft. Att det finns en sådan är jag helt övertygad om, eller kanske jag skulle skriva en starkare mer komplett kraft som söker att förverkliga sig själv, att utvecklas. En av de läror jag har studerat är Martinus Kosmologi, innan det hade jag inte en tanke på mikro och makrokosmos. Att i allt stort finns det något litet och i allt litet finns det en del av något större. Eller detta med kosmologisk evolution, att vi utvecklas i cykler, att vi en gång har varit stenar och en gång blir planeter.

Att all energi ständigt utvecklas och höjer sin vibration, inte bara nu utan för varje cykel. Det är också motpoler, för i allt positivt finns något negativt och i allt negativt finns något positivt. Helt rätt, det blir fyra energier. En del ser Yin och Yiang symbolen och ser bara två. De ser bara det svarta och det vita, men om du ser på symbolen ser du att i det svarta fältet finns en vit prick och i det vita fältet finns en svart prick. I det maskulina finns det feminina och tvärtom, det är inte bara två krafter mot varandra utan var och en av dem har redan sin motpol.

Att Yin och Yiang symbolen är svart och vit tycker jag är helt naturligt att förstå, har du någon gång funderat varför det inte är blått och rött? Svart är alla färger samman och vit är ingen färg, alltså de perfekta motpolerna. Detta är även en helt suverän symbol att meditera till, att se både det enskilda och helheten, att få en förståelse till de energier som är allt eller intet.

I allt som du agerar i, men även upplever, formar och tänker finns en motpol. Varje energi har en motsats som kärlek och rädsla. Kanske du tänkte, kärlek och hat, men fundera då på vad som är grunden till hat. Rädsla, som enligt mig är det farligaste som finns. Om det inte fanns rädsla skulle ingen utvecklas.

Det är inte kärlek och kramar som får oss att söka, att förstå eller utveckla utan det är något som stärker oss, som får oss att känna oss bekräftade. Rädsla däremot triggar en massa upplevelser.

Du kan vara rädd för ormar, eller att bli förödmjukad, det finns så mycket att vara rädd för om vi väljer det. Men om du väljer att försöka vara i kärlek i varje rädsla kan du utveckla en förståelse inte bara för dig själv och dina mönster utan också varför du söker speglingar.

Hm, kanske dags att utveckla detta med speglingar.

Har du någon gång sett ner på en annan människa (naturligtvis, du är väl inget helgon). Du kanske har sett någon som valt att fara illa i samhället, som varit full, trasiga och smutsiga kläder, jobbig, och som stört din väg. Du kanske har fått en känsla av obehag? Eller vänt dig bort, eller kanske du använder dig av selektivt medvetande och inte alls ”ser”, tittar bort.

Det kan vara så att du ser speglingen i din rädsla. För rädsla är det som gör att du känner det olustigt. Är du rädd att personen ska ta i dig, ofreda dig eller tycker du bara att hela situationen är olustig? Den du har sett ner på är en medmänniska, en individ med samma fria vilja som dig. Det du blundar för är rädslan att själv vara i en liknande situation, kanske med rädslan att andra ska se ner på dig.

Alla människor du möter är din läromästare. Vad kan då en sådan person lära dig? Först medmänsklighet, sedan att inte döma, kanske att ha förståelse och framför allt tacksamhet att du kan se dig själv som en motpol. Kan det vara så att denna individ har kommit din väg för att visa dig något? Jajamän, annars hade du aldrig sett den på det sättet.

Jag satt på ett tåg en gång, en bit ifrån satt vad jag lärt mig att ”vi” (det vill säga vi som aldrig skulle hamna i en sådan situation) ett bums, ett fyllo som stank i en kombination av alkohol och urin. Som var smutsig, men trasiga kläder, som var högljudd och krävde uppmärksamhet. Som så många andra rynkade jag på näsan och önskade att jag var någon annanstans eller rättare sagt att bumset skulle försvinna.

Men jag valde att tänka på speglingar, att se min egen rädsla, min sårbarhet att det är möjligt att det kunde vara jag, att den individen var en del av ”mig”. För du har väl hört uttrycket att vi alla är en. Att du är som en droppe av det stora havet, du är havet, men bara en droppe av det.

Jag gillade inte doften men jag slappnade av, tänkte kärlek, funderade på varför personen hade valt detta mönster, varför han inte ens hade två likadana skor? Men i tanken att jag kunde ha varit detta bums som var en del av mig, den sidan fanns hos mig, det hade varit så enkelt att skapa den personligheten. Lite (mycket) sprit, ingen toalett, ingen dusch, ingen tvätt och då kanske även jag hade varit högljudd i min desperation att bli sedd. Jag såg, jag tackade för speglingen och utifrån det så kände jag kärlek till en annan människa och en tacksamhet att jag inte hade valt de prövningarna. Men det är ifrån mitt sätt att tänka, för bumset kanske det inte var en prövning utan en acceptans. Även för honom finns det en lärdom, att se speglingen i mig, fast jag tvivlar på att han ens såg mig.

Speglingar är när vi ser något i någon annan och oftast så blir det en negativ spegling (som egentligen är väldigt positiv). Vi ser något vi är rädda för som aktiverar mer av den rädslan för att den ska belysas, inte för att skrämma oss utan för att acceptera att den energin finns, vad väljer jag att göra åt den?

På en kurs jag deltog i fanns en trevlig kvinna, hon var frisörska med långt blont svallande hår och söt, alla tyckte att hon var trevlig utom jag. Jag tålde inte se henne, varje gång hon pratade med mig så var jag avståndstagande, visade henne så tydligt jag kunde att kom inte här och tro att du är någon. Hon valde att inte se den speglingen, hon var lika trevlig oavsett och hon retade gallfeber på mig. Det var ju märkvärdigt vad hon tog plats och var trevlig hela tiden, bara yta, hade jag bestämt mig för. En dag kom tanken om speglingar upp och wow, snacka om käftsmäll jag fick av mig själv. Jag insåg att jag var avundsjuk, jag var mer reserverad och önskade så att jag hade haft hennes otroligt vackra hår. Jag skämdes, funderade på vad som flugit i mig som varit så otrevlig. Jag gjorde det enda rätta utifrån vem jag är. Jag sökte upp henne, bad om ursäkt, förklarade att jag var avundsjuk och att jag var en pissråtta som betett mig som jag hade gjort. Hon var lika trevlig som vanligt, gav mig en kram och sa att det hade hon inte märkt. Hur nu någon kunde ha undgått det, men hon kunde, för hon sökte inte speglingen av någon som var avundsjuk.

När jag ändå är inne på ämnet bums och pissråttor och vackra blondiner. Har du någon gång tänkt på de val vi har i livet, även innan. Att någon väljer att vara ett bums, tänk vilken stark själ. Själen som sitter där i ”himlen” pratar med Gud och säger – I nästa liv vill jag uppleva saker för att se om jag klarar mig från att fly mina känslor, oavsett vad så vill jag lära mig att lyssna till mina upplevelser. Ok, säger Gud, finner den perfekta matchningen, det som skapar grunden till ett liv som gör att bumset möter prövningar och flyr sina känslor in i alkoholrusets dimma. Som i det väcker en massa känslor hos andra som nedlåtande, förakt, medömkan.

En annan viktig del här är att allt har mer än en sida. Genom att personen blir ett bums är den också en spegling för andra, alla ”vi” som känner obehag och får jobba med våra känslor. ”Vi” som säger att jag ska då aldrig dricka så jag blir så där. Jag ska alltid se till att ha samma par skor, rena kläder och inte störa anda. En bra lärdom, men tråkigt att en individ ska kasta bort ett liv för ”vår” skull, för att om vi inte såg, inte upplevde så skulle vi aldrig förstå.

Innan Tarot blev en stor del (den största) av mitt liv tänkte jag aldrig på sådana saker, men desto mer jag har satt mig in i korten har jag förstått de mönster som vi alla har med oss. Att vi alla behöver agera med något för att må bra, uttrycka något, arbeta för att överleva, att känna oss behövda (= bekräftelse). Att vi alla behöver någon som älskar oss, som tycker om oss, vänner, familj, en partner som ger oss det som vi tror att vi behöver, en spegling av känslor (=bekräftelse). Att vi alla behöver trygghet, oftast genom saker och ting, mitt hem, min bil, min stereo, min mat, mina kläder och så vidare. Det vill säga något som bekräftar att vi är någon, att vi har något, att vi har jobbat för något. Pratar du mycket? Det gör jag, allt för att få en bekräftelse på mina tankar. Jag vill bli sedd, hörd och känna att jag finns, att jag existerar.